En kort historisk över Internationalistiska
Arbetarorganisationen
Internationalistiska
arbetarorganisationen konstituerades formellt i april 2001.Vårt ursprung går
tillbaka till en liten arbetargrupp som var aktiv i arbetarrådsrörelsen 1979.
Gruppen hade ingen politisk plattform och inte heller ens en klar uppfattning
av marxismen. Medlemmarnas relation byggdes i stort sett på vänskap istället
för en klar målsättning. Under 1980 –talet gick gruppen ihop med vänsterorganisationen,
Sazmane Peykar. Efter en kort period drabbades Peykar av en djup kris på grund
av sina inre motsättningar, men också av den islamiska diktatorns brutala
förtryck. Tusentals av dess medlemmar och sympatisörer fängslades och/eller
avrättades. Peykar, den största organisationen inom den så kallade tredje
tendensen, kunde inte etablera sig i kontrarevolutionens läger och försvann
därför från den politiska arenan på en kort tid. Efter en period gick de
kvarvarande grupperingarna av den ”tredje tendensen” ihop och bildade Irans
kommunistiska parti som senare splittrades i några mindre grupper (Irans
kommunistiska parti, Irans arbetarkommunistiska parti och Komola)
Uppkomsten av nya grupperingar
I början av 1981 inträffade de första större drabbningarna
mellan Mojahedin Khalghs gerillor (en religiös populistisk organisation med
reaktionära ståndpunkter) och regeringstrupperna med förhållandevis många döda
på bägge sidor. Vänsterorganisationer uppmanade massorna att stödja ”antiimperialistiska”
regimen. Samhället förvandlades till en arena, där små organisationer och
regeringstrupper började slåss för egen sak. Samtidigt infördes ett informellt
undantagstillstånd som i första hand gällde arbetsplatser inom olika
industrier, där pågick ett stort klassmotstånd mot kapitalismen.
Som en följd av
konfrontationen mellan vänstern och arbetarrörelsen uppkom mellan 1981-82 nya
politiska grupperingar som hade upplevt vänsterns destruktiva roll. Dessa nya
grupper baserade sina ståndpunkter på oklara varianter av ”workerism”, ”Rådskommunism” och syndikalism.
Dessa gruppers politiska
strukturer var baserade på ett nätvärk av vänner, arbetarcirklar som strävade
efter ett gemensamt intresse. Arbetarcirklarna utsträckte sig över olika
arbetsplatser och kallades för Mahafele Mostaghel Kargari (på svenska, ungefär
”Självständiga arbetarcirklar”).
De
representerade en tendens som kännetecknades av ett motstånd mot intellektuella
grupperingar som bildades utanför arbetarkampen och av en betoning på arbetarnas
självständiga kamp. Arbetarcirklarna hade i själva verket en ny struktur av
organisationsform, vilken skyddade militanta arbetargrupper av polisens
ständiga jakt under den diktatoriska regeringens förtryck. Denna
organisationsform möjliggjorde samtidigt ett målinriktat gemensamt teoretiskt
arbete som utvecklades successivt i frånvaron av de högljudda
vänstergrupperna.
Kampen under de
svåra förhållandena visade dock att dessa grupperingar hade svårt att växa
fram. Efter en period började en del av dem isoleras. De förlorade så småningom
sin betydelse som en underliggande tendens i arbetarkampen.
Frågan om
organisationen var ofta ett av de problem som dessa grupperingar brottades med.
De hade nu varsin isolerade existens. Relationen mellan dessa grupper
baserades, av säkerhets skäl, på individuella
kontakter. De få tillgängliga marxistiska litteraturer cirkulerade bland
diskussionsgrupper med stor vaksamhet. Isolerade från de internationella
politiska och teoretiska erfarenheterna började de tröttna och vända sig till de dominerande
tankesystem inom vänstern (stalinism, maoism, trotskism och syndikalism).
Vissa faktorer
påverkade denna process. Förtrycket var, exempelvis, en avgörande faktor. Den
islamiska diktaturen hade avrättat tusentals av militanta arbetare. Som ett
resultat av en sådan situation valde vissa av dessa grupperingar landflykten.
För första gång i den iranska
arbetarrörelsens historia började en del
små arbetargrupper söka sig till de
europeiska länderna.
Arbetargrupper i exil
1990, efter 10
år av underjordiskt liv, lyckades några av de ovan nämnda arbetarcirklarna fly
undan polisens förtryck. De tog sig bland annat till Turkiet, där det fanns
tusentals flyktingar som väntade på FN:s beslut om deras asylärende. En lång
väntan som ibland varade upp till några år. Under en kort tid samlades några
diskussionsgrupper av flyktingar kring en arbetargrupp som senare blev IWO. När
kampen mot FN och den turkiska regeringen tog fart, försökte gruppen organisera
denna splittrade kamp. Det grundades en flyktingkommitté som uppmanade
flyktingarna till en direkt aktion mot FN och andra borgerliga organisationer.
Hundratals flyktingar samlades regelbundet framför FN:s byggnad. I Ankara
ockuperades några offentliga byggnader, bland annat Amnesty’s.
Ockupationsrörelsen konfronterade snabbt med vänsterorganisationer, framförallt
med det så kallade kommunistiska partiets flyktingråd, vilket enligt dokument
som publicerades senare, hade samarbetat med FN:s flyktingkommissariat för att
förtrycka och splittra denna rörelse.
Det var genom
denna rörelse som existensen av Mahafele Mostaghele kargari (Självständiga
arbetarcirklar) blev känd för den iranska oppositionen. I och med den starka
flyktingsrörelsen förvandlades vår lilla grupp till en ganska radikal rörelse
med omfattande nätverk över de europeiska länderna.
Föreningen för arbetare i exil.
Under vår korta
vistelse i Turkiet upptäckte vi att andra grupper från workerism och den
syndikalistiska traditionen hade försökt bilda arbetarföreningar i England. I
Tyskland hade också en grupp av arbetare brutit med vänsterorganisationer. De
organiserade sig som en arbetarförening. De två föreningarna slogs ihop senare
och bildade ”Föreningen För Arbetare i Exil”. Som ett steg för bildandet av
gruppdiskussioner slogs vår grupp ihop med ”Föreningen för arbetare i exil”. Vi
tvekade inte att slå ihop oss med föreningen och påverka dess utveckling. Vi
såg det som en möjlighet för förverkligandet av en av våra grundläggande
ståndpunkter: Kärnan av morgondagens
arbetarparti måste bestå av en organisation av teoretiskt avancerade arbetare. Nu hade föreningen fått en ny politisk
struktur med olika sektioner i de flesta av europeiska länderna.
En ny fas av gruppering
Föreningen
utgjordes i själva verket av tre olika interna tendenser. Den första tendensen
representerades av samordningsgruppen som bestod av vår grupp och dess nätverk.
Denna såg föreningens existens som en möjlighet för bildandet av en
arbetarorganisation som enligt vår uppfattning skulle dess sociala ursprung
vara lika mycket viktig som dess teori/program. Därför gällde för oss att föra
diskussioner med andra arbetarcirklar med syftet att bilda en revolutionär
arbetarorganisation.
Efter en period
av diskussioner kom vi överens om en öppen teoretisk diskussion kring följande
ståndpunkter, vilka publicerades i föreningens tidning ”Kargare Tabidi”.
Arbetarrevolution
1-
Arbetarklassens befrielse är dess eget
verk. Arbetarrevolutionen kan enbart förverkligas genom arbetarnas direkta och
medvetna handlingar.
2-
Kapitalismen kan aldrig genomgå en
grundläggande omvandling genom reformistiska handlingar, utan den måste
elimineras genom en socialistisk revolution.
3- Arbetarkampen är av sin natur en internationell kamp. Arbetarrevolutionen kan enbart förverkligas på en internationell nivå. Alla nationalistiska tendenser är skadliga för arbetarkampen och varje form av nationalism leder enbart till arbetarkampens splittring.
Arbetarklassens
politiska makt
4-
Arbetarklassen kan inte på något sätt
erövra den borgerliga (lagstiftande, rättsliga, militära och byråkratiska)
apparaten och använda (vissa delar av den) för sitt eget mål.
Arbetarrevolutionen kommer att eliminera det borgerliga systemet som en helhet.
Som en konsekvens av arbetarrevolutionen kommer morgondagens nya samhälle
organiseras så att exploatering och den privata äganderätten försvinner.
5-
Arbetarklassens politiska makt kommer
förverkligas via arbetarråd och via arbetarnas andra utvalda organ. Inget parti
eller grupp under arbetarnas namn får ta över makten uppifrån.
6- Arbetarnas makt i produktion, distribution - och tjänsteprocessen skall förverkligas av deras självstyre (självförvaltning). Arbetarna kan inte vara arbetsgivarnas och experternas lyhörda soldater på arbetsplatser medan de anser sig utföra sin makt över samhället.
Arbetarklassens parti
7-
Arbetarklassens parti är ett parti med
socialistiskt program och dess ledarskap och viktiga institutioner skall bestå
av arbetarekommunister. Ett sådant parti måste (i sin politiska framgång) ha
ett stort inflytande bland arbetarna och minst tre fjärde delar av dess
medlemmar skall bestå av arbetare.
8-
Det synsätt som ser på partiets ledarskap
som ägaren av ”den vetenskapliga socialismen” och som ser på arbetarna som en
massa som skall upplysas utifrån är oförmögen att lita på arbetarnas initiativ.
9-
Arbetarklassen har inte nödvändigtvis enbart
en organisation. Arbetarklassens historia bevittnar om existensen av olika
partier, vilka har haft olika ställningstagande i förhållande till kampen
mellan arbete och kapital, men trots detta har de beräknats som representanter
för arbetarklassen som helhet. Därför är en villkorslös politisk frihet för
bildandet av partier, organisationer och föreningar en av de grundläggande
karaktären av arbetarklassens maktutövande.
Dessa
formuleringar var i själva verket ett resultat av en lång diskussion mellan
föreningens samordningsgrupp och dess redaktionsgrupp. Men ståndpunkterna formulerades till sist av
redaktionsgruppens medlemmar. Som vi ser ovan så är formuleringarna i viss mån en
slags kompromiss mellan olika sypunkter om arbetarrörelsens teoretiska
problematik. Exempelvis kan ståndpunkten om arbetarmaktens utövande i samhället
och i arbetsplatser (självförvaltning) betecknas som en kompromiss mellan ett
syndikalistiskt respektive ett revolutionärt synsätt på arbetarmaktens
natur. Diskussioner som ledde till de
ovannämnda nio punkterna fördes genom olika möten och brevväxlingar.
Redaktionsgruppen och föreningens språkrör ville inte att det skulle ske någon
formell och öppen teoretisk diskussion, men samordningsgruppen hävdade i
föreningens kongress att ”om föreningen inte startar en teoretisk diskussion i
föreningens tidskrift, kommer samordningsgruppen avhoppa från föreningen”. För
att förebygga en splittring formulerades dessa ståndpunkter. Det viktiga för samordningsgruppen
var att en organiserad teoretisk diskussion skulle startas. Efter en kort
periods diskussion och vissa revideringar trycktes dessa ståndpunkter i
tidningen Kargare Tabidi (Arbetare i exil). Dessa formuleringar skulle alltså
bli grunden för en öppen teoretisk diskussion mellan olika arbetargrupper samt
föreningens interna tendenser.
Den andra
tendensen (den ovannämnda workerism som representerades av den iranska
oljeindustrins före detta ombudsman - föreningens språkrör- men också av redaktionsgruppen)
började göra ett indirekt sabotage för att hindra en seriös teoretisk
konfrontation mellan olika tendenser. Faktum var att de var helt upptagna med sina
kontakter med fackföreningarnas kontrarevolutionära ledning i England och Tyskland. Dessutom hade de efter en lång period
politisk förvirring börjat vända sig till en reformistisk position.
Vänsterister inom föreningen betonade på nödvändigheten av
föreningens existens som en facklig organisation och dess aktiviteter för att
försvara de iranska arbetarnas fackliga rättigheter, alltså en nationalistisk-
reformistisk inställning. Men deras närvaro inom föreningen hade inte stor
betydelse för dess politiska existens.
I varje fall
visade en del av föreningen vara inkapabel för att kunna organisera en
målinriktad revolutionär diskussion. Redaktionsgruppens destruktiva handling
hindrade en seriös debatt kring dessa ståndpunkter. Enstaka oseriösa artiklar
som innehöll oklara synpunkter kring dessa tankegångar publicerades vid olika
tillfälle. Men varken samordningsgruppen eller redaktionsgruppen tog en
politisk ställning till dessa synpunkter.
Föreningens
praktik avspeglade därför dess inre motsättningar. Å ena sidan pågick
diskussioner som var inriktade till bildandet av en kommunistisk organisation,
å andra sidan propagerade föreningen för arbetarnas fackliga rättigheter. I ett
nummer av föreningens tidning kunde vi läsa om nödvändigheten om försvaret av
iranska arbetarens fackliga rättigheter och i ett annat nummer fördömdes
vänsterorganisationer som kontrarevolutionära. Krisen inom föreningen
fördjupades snabbt och en splittring var nu oundviklig.
Trots
vänsterorganisationernas avgörande roll för uppkomsten av den tyska
arbetarföreningen, blev den i sin utveckling ett politiskt utryck för de
”självständiga arbetarcirklarna” som en gång var aktiva inom arbetarrörelsen i
Iran. Föreningens sociala och politiska struktur och dess problemformuleringar
avspeglade de tidigare arbetarcirklarnas inriktningar. Trots att
redaktionsgruppen försökte förvandla den till en syndikalistisk organisation
förblev den, under sin existens som en summa av olika arbetarcirklar, vilka
visade sig vara på slutet av sin väg.
Efter en period
intensiva diskussioner publicerade föreningens tidning en artikel
”Balansräkning och perspektiv” där utvärderade samordningsgruppen föreningens
existens och därmed deklarerades föreningens upplösning. Redaktionsgruppens
försök för att rädda föreningen misslyckades. Några av föreningens sektioner
och dess medlemmar, tillsammans med samordningsgruppen, hade redan bestämt att
organisera sig utanför föreningen. Och andra sektioner och medlemmar hoppade av
föreningen lite senare.
I ”Balansräkning
& perspektiv” utvärderade samordningsgruppen sin tre års aktivitet. Man
drog klara slutsatser av diskussionen om den långa kampen, från arbetarcirklar
till föreningens existens.
Det publicerades samtidigt några pamfletter som innehöll de opublicerade ideologiska konfrontationerna mellan föreningens interna tendenser. Dessa pamfletter visade samordningsgruppens hårda kamp för klasståndpunkter och för bildandet av en kommunistisk arbetarorganisation. Samordningsgruppen erkände samtidigt att detta var en slutpunkt på gruppens långa kamp för bildandet av en politisk organisation genom arbetarcirklarna. I avsaknad på en kommunistisk tradition, har hela vårt försök, menade dem, fastnat i en politisk ondcirkel. Därför började man göra en kritisk studie om den så kallade arbetarcirklarnas roll under de två senaste decennierna. Parallellt med denna utvärdering hade vi upptäckt att vår ståndpunkter står nära till den vänsterkommunistiska traditionen, det vill säga den italienska vänster.
Samordningsgruppen fortsatte därför sitt
arbete för en revolutionär gruppering genom ett teoretiskt arbete kring
följande riktlinjer:
- De europeiska
vänsterkommunistiska gruppernas utveckling så som den italienska vänster, den
tysk – och holländska rådskommunismen samt den franska strömningen som försökte för
ett alternativt synsätt genom sin kritiska studie av Bordiga och Pannekoek, vilket senare representerades av Gilles Davue.
- Den så kallade
”vänsterländska marxismens” utveckling och dess förhållande till den akademiska
marxismen.
- Den ekonomiska
krisen och dess historiska utveckling.
Parallellt med de interna diskussionerna inom denna
gruppering tog några av våra kamrater kontakt med en europeisk
vänsterkommunistisk organisation för att informera dem om dessa händelser och
uppmuntra denna organisation för ingripandet i arbetarnas gruppdiskussioner.
Men detta försök misslyckades av olika skäl. Därför bestämde vi att organisera
oss kring en tidskrift för att kunna påskynda en revolutionär gruppering.
Tidskriften ”Peyke
Anternasionalisti”
Efter dessa händelser organiserade den före detta samordningsgruppen sig själv kring tidskriften ”Peyke Anternasionalisti”. Målet var att presentera den långa kampens landvinningar och lärdomar, ta närmare kontakt med de europeiska revolutionära grupperna samt kämpa för en ny process av grupperingar inom arbetarrörelsen. Peyke Anternasionalist började översätta olika texter och dokument från vänsterkommunistiska organisationer medan man fortsatte sin tidigare kamp på den teoretiska arenan mot borgarklassens vänster.
”Peyke Anternasionalisti”
sammanfattade sitt teoretiska perspektiv i en rad ståndpunkter, vilka tydliggjordes
vid senare Dessa ståndpunkter kan i korthet beskrivas enligt följande:
Det
kapitalistiska systemets uppgångsstigande utveckling tog slut med det första
världskriget. Imperialismens uppkomst innebar en strukturell förändring både på
den ekonomiska nivån och på den politiska.
Efter första
världskriget har imperialismen gått in i sina periodvisa strukturella kriser,
dvs. en kris på den ekonomiska, politiska, ideologiska och kulturella nivå som
i frånvaron av den proletära revolutionen leder till strukturella förändringar,
då den ekonomiska mekanismen inte hittar någon lösning på krisen utan den
politiska aktörens, dvs statens ingripande.
Som en följd av
dessa strukturella förändringar gick alla dåvarande progressiva nationella,
fackliga och politiska massrörelser under icke-revolutionära perioder över till
kontrarevolutionens läger. Efter första världskriget har därför alla nationella
rörelser varit en arena för kamp mellan stormakter. På samma sätt har den
traditionella fackliga rörelsen förvandlats till en del av den politiska
etablissemangets arbetarinstitutioner för att kontrollera och vilseleda
klasskampen. I och med de strukturella förändringarna försvann all möjlighet
för existensen av revolutionära masspartier under icke-revolutionära perioder.
Andra
världskriget, liksom det första var den sista möjliga lösningen på
kapitalismens dåvarande kris. Statskapitalismen, som en följd av den andra vågen
av den strukturella krisen blev en relativt stark tendens både i metropol och
periferin.
Statskapitalismen
innebar inte någon grundläggande förändring på kapitalismens huvudsakliga natur
eftersom antagonismen mellan arbetets sociala natur och den begränsade
äganderätten av egendom blev kvar i samhället. Varken de fullständigt legala
former av borgerliga äganderätten av produktionsmedel och den skiftande formen
av lönearbetets sociala karaktär har ändrat kapitalismens grundläggande natur.
Statlig äganderätt av de mest viktigaste produktionsmedlen under imperialismens
epok visar bara att socialismen på intet sätt är förstatligandet av den
ekonomiska strukturen. Idag är det finansiella kapitalet fortfarande den reella
formen av kapital under imperialismen
Efter 1970-talet
har en ny våg av den strukturella krisen börjat. Den tredje vågen av kapitalismens
strukturella kris har börjat förändra och sönderfalla dess nuvarande politiska
struktur. Sönderfallet av östblocket, välfärdstatens nedgång och alla de
strukturella förändringar, under namnet av globalisering, kan förklaras genom
denna nya våg. Denna process kommer att utkristalliseras av en rad
institutionella, samhälleliga och ideologiska förändringar. Den viktiga följden
av dessa förändringar är en period av lokala och regionala krig i en värld som
drabbas av en ny politisk polarisering.
Den nya informationsteknologin
har ändrat på kapitalets och industrins gamla karaktär när det gäller dess
rörlighet samt dess relation till staten. Samtidigt har produktionens
organisering tagit på sig en rad nya former. Kapitalismen bygger naturligtvis
på samma grunder. Men den nya vågen av den strukturella krisen kommer att medföra
skarpare klassmotsättningar samt nya förändringar på den politiska nivån.
Nationalstatens
suveränitet och dess hittillsvarande roll har nått sin slutpunkt i
kapitalismens historia. Nationalstatens existens hotas idag båda uppifrån
(genom utformandet av federalistiska strukturer liksom EU) och underifrån
(genom uppkomsten av en ny regionalism liksom Lega
Nord, högerparti i Italien, grundat år 1991 av Umberto Bossi som bl.a. kämpar
för självständighet för Padania)
Kapitalismens
klassiska politiska institutioner som nationalstaten, nationella partier och
parlamentet förlorar sin betydelse i den nationella nivån. Därför kan i
dagsläget de nya former av politiska rörelser (liksom antiglobaliseringsrörelsen)
och nya organisationsformer (liksom nya partigrupper i det europeiska unionens
parlament) betraktas ett institutionellt utryck för den successiva förändringen
av kapitalismens politiska struktur.
På den
kulturella planen har borgarklassens grundläggande värderingar drabbats av sin
djupaste kris i kapitalismens historia. Den borgerliga ideologins nyckelbegrepp
som modernitet, civilisation och demokrati har uppmanats av systemets
ideologiska institutioner, vilket är tecken på den djupaste krisn
i kapitalismens ideologiska diskurs i den moderna historien.
Som en följd av
dessa strukturella förändringar kommer den imperialistiska epokens
grundläggande kännetecken, krig och revolution, aktualiseras än en gång till.
Socialism eller barbari står återigen på dagordningen.
Under en sådan
situation är världsproletariatet den enda sociala kraften/klassen som kan leda
vårt mänskliga samhälle till en grundläggande omvandling.
Den socialistiska revolutionen är på intet sätt möjlig utan ett revolutionärt världsparti. Ett parti som har sitt sociala ursprung i arbetarklassen. Ett internationalistiskt parti som bygger sin strategi på sitt revolutionära program och dess kosmopolitiska - och universalistiska karaktär.
Ett parti som
genom sin vetenskapliga metod förklarar hur dagens samhälle är, hur världen
hänger samman och genom sin revolutionära ideologi, säger hur det framtida samhället
bör vara; och hur världsrevolutionen skall leda till socialismens uppbyggnad.
Ett parti som
organiserar arbetarna samt organiseras av dem, ett parti som förkroppsligar
klassmedvetandet samt förverkligas av arbetarnas ökade medvetande i deras
strävan att förvandlad den dagliga kampen till en politisk kamp,
ett parti som
inte bara förklarar, utan förändrar världen genom sin revolutionära handling.
Internationalistiska
arbetarorganisationen kämpar för bildandet av ett sådant internationalistiskt
världsparti.
Med utgångspunkt
från en sådan teoretisk position förklarade Peyke Anternasionalisti alla
existerande politiska partier som delar av imperialismens etablerade politiska
struktur.
I början var
dessa ståndpunkter chockerande för den politiska miljön vi vände oss till. Men
idag betraktar många vår organisation som en historisk och som en seriös
tendens.
I och med
publicerandet av tidskriften Peyke Anternasionalisti fann vi oss inför nya
politiska uppgifter. Medan vår grupp var upptagen med intensiva
diskussioner med olika element kring ovannämnda ståndpunkter, försökte vi
etablera vår kontakt med en rad vänsterkommunistiska organisationer.
Våra kamraters kontakt med IKS resulterade exempelvis i en oväntad chock på oss. Denna grupp hade svårt att förstå vår utveckling. Vi hade också svårt att förstå deras politiska språk. Brevväxling med denna grupp slutade med ganska hårda ordbyte. Det blev till och med omöjligt att komma överens om ett samarbete om översättningen av vissa gamla texter från IKS. Våra kamrater betraktade deras reaktion som en förnedring. En reaktion som inte lät något utrymme för en teoretisk diskussion med IKS. Därför bröt vi kontakten med IKS.
Däremot ledde vår kontakt med IBRP till en del
diskussioner och ett begränsat samarbete. I några nummer av tidningen Peyke
Anternasionalisti publicerade vi IBRP: s plattform och en rad andra texter från
IKS. Likaledes översattes kamraterna inom IBRP några
texter från PA till engelska som publicerades
i deras tidning.
Det blev också
en del brevväxlingar med några andra vänsterkommunistiska grupper. Men vi kunde
tyvärr inte etablera vår kontakt med dem.
En kort periods
diskussioner och brevväxlingar med dessa organisationer visade att det fanns allvarliga
problem hos en del av sådana små grupper som anser sig utgöra den kommunistiska
rörelsen och därmed ”representera världsproletariatet”.
Våra studier
övertygade oss om ett fortsatt teoretiskt arbete och en organiserad politisk
aktivitet för bildandet av en kommunistisk arbetarorganisation.
Detta var en
praktisk slutsats vi drog av vår fem års intensiva studier och diskussioner
kring tidskriften Peyke Anternasionalisti. En slutsats som ledde oss till
bildandet av Internationalistiska Arbetarorganisationen.
Internationalistiska
Arbetarorganisationen
Idag är
Internationalistiska Arbetarorganisationen en etablerad tendens som kunnat föra
fram en effektiv teoretisk kamp mot kapitalets vänster i den miljö vi är aktiva.
Vänsterkommunismen som för några år sedan var en okänd tendens i denna miljö,
är idag känd som en kommunistisk tendens. Därför har det under de senaste åren
börjat en rad nya grupperingar och element söka en kommunistisk referenspunkt.
Nya cirklar har börjat översätta vänsterkommunistiska texter eller har
organiserat sig som en vänsterkommunistisk tendens. Det pågår samtidigt
diskussioner om klasståndpunkter hos en rad splittrade grupperingar, vilket vi
betraktar som ett tecken för en historisk framgång för arbetarklassen som
helhet.
Internationalistiska
arbetarorganisationen är idag en liten arbetargrupp samt ett nätverk av andra
grupperingar. Vår historia hänger ihop med vår klasskamp för avskaffandet av
lönearbete och för en ständig kamp för att uppnå proletära klasståndpunkter. En
historia som är integrerat i arbetarråds – och arbetardemonstrationers historia;
en historia som under 25 år av gruppens existens har dokumenterats steg för steg. Från de manuskript och små pamfletter som
cirkulerade mellan arbetarcirklar under 1980-talet till de sistnämnda texter
som har publicerats i våra senaste publikationer.
I dagsläget har vi inte siktat till en kvantitativ framgång, utan till ett kvalitativt. För oss innebär detta att vi måste på den organisatoriska planen försöka skapa förutsättningarna för olika arbetargrupper som söker en kommunistisk referenspunkt. På den teoretiska planen har vi försökt organisera ett målinriktad kollektivt teoretiskt arbete med syftet att fokusera på de problematik den kommunistiska rörelsen står inför.
I våra teoretiska texter försöker vi inrikta
oss till en rad problemformuleringar, vilka enligt vår uppfattning kan vara
grunden för en kollektiv diskussion bland kommunistiska grupper.
Vi hoppas att vår
hemsida på svenska skall kunna bidra till en gemensam diskussion mellan oss och
alla revolutionära arbetargrupper och element som anser sig stå nära till vårt
mål.
M. Keshavarz